Vad gäller?

Så fungerar svensk avfallshantering

Avfall ska hanteras på sådant sätt att största möjliga miljö- och samhällsnytta uppnås. I det arbetet deltar alla – från producenterna till hushållen. Producenterna ansvarar för sina respektive produktgrupper, kommunerna ansvarar för hushållsavfall och verksamhetsutövare ansvarar själva för omhändertagandet av det avfall som inte är hushållsavfall. Hushållen har skyldighet att sortera ut returpapper, förpackningar, elavfall, batterier och grovsopor och lämna detta avfall till de insamlingssystem som finns. Hushållen har också skyldighet att följa reglerna för avfallshanteringen i kommunen. Avfallshanteringen har en prioritetsordning, som beskrivs med avfallshierarkins fem steg: förebyggande av avfall, återanvändning, materialåtervinning, annan återvinning – till exempel energiåtervinning – och slutligen bortskaf- fande. Avvikelser från hierarkin kan vara nödvändiga av tekniska, ekonomiska eller miljömässiga skäl.

EU s beslut anger ramarna för den svenska avfallshanteringen. Riksdagens miljömål styr den miljömässiga aspekten på avfallshanteringen. Följande miljömål rör avfallsområdet:

• deponerat avfall exklusive gruvavfall skall minska med minst 50 procent till år 2005 räknat från 1994 års nivå,
• senast år 2010 skall minst 50 procent av hushållsavfallet återvinnas genom materialåtervinning, inklusive biologisk behandling,
• senast år 2010 skall minst 35 procent av matavfallet från hushåll, restauranger, storkök och butiker återvinnas genom biologisk behandling. Målet avser källsorterat matavfall till såväl hemkompostering som central behandling,
• senast år 2010 skall matavfall och därmed jämförligt avfall från livsmedelsindustrier m.m. återvinnas genom biologisk behandling. Målet avser sådant avfall som förekommer utan att vara blandat med annat avfall och är av en sådan kvalitet att det är lämpligt att efter behandling återföra till växtodling,
• senast år 2015 skall minst 60 procent av fosforföreningarna i avlopp återföras till produktiv mark, varav minst hälften bör återföras till åkermark.

De viktigaste metoderna för att ta hand om avfallet är:

• materialåtervinning
• biologisk behandling
• avfallsförbränning med energiutvinning
• deponering

Farligt avfall kan behandlas med någon eller flera av dessa metoder, beroende på avfallets egenskaper.

Materialåtervinning av förpackningar, returpapper, skrot och elavfall minskar miljöpåverkan och sparar energi och matrialresurser. Biologisk behandling sker genom rötning eller kompostering. Rötning ger biogas, som kan användas till fordonsbränsle. Den biogas som produceras av avfall motsvarar över 30 miljoner liter bensin. Rötning ger även biogödsel som är ett utmärkt näringsmedel. Kompostering ger ett långtidsverkande gödselmedel som används som jordförbättring i trädgårdar, parker och vid markanläggningar. Avfallsförbränning är ett effektivt och miljömässigt säkert sätt att utvinna energin ur avfallet. Det ger varje år värme som motsvarar behovet för 810 000 genomsnittliga villahushåll, cirka 20 procent av all fjärrvärme som produceras. Det ger också el motsvarande behovet för drygt 250 000 villor. Deponering är en behandlingsmetod som behövs för avfall som inte kan eller ska återvinnas eller behandlas på annat sätt. Deponering innebär att avfallet förvaras på ett långsiktigt säkert sätt och behandlingsmetoden styrs av ett mycket strängt regelverk.

Kommunerna kan själva välja hur man vill organisera sin avfallshantering, den möjligheten till kommunalt självstyre finns i grundlagen. Kommunerna kan välja förvaltningsform eller kommunala bolag, eget eller samägt med andra kommuner. Samverkan kan även ske igemensam nämnd eller kommunalförbund. Det finns också kommuner som samverkar kring enskilda frågor, till exempel gör gemensamma upphandlingar. För många kommuner är samverkan en naturlig verksamhetsform för att nå mesta möjliga miljö- och samhällsnytta, för att hantera avfallet på ett kostnadseffektivt sätt och för att säkra den kompetens som krävs.

Själva insamlingen av hushållsavfallet utförs av externa aktörer, privata företag, i 75 procent av landets kommuner och i övrigt av kommunerna själva. På samma sätt genomförs avfallsbehandlingen antingen av kommunerna själva eller av en extern aktör, som ofta är ett annat kommunägt bolag och ibland ett privat företag.